LAJSEIY

Jag vet att det är svårt att erkänna att man inte har en betongvägg
 som omsluter hela hjärtat och resten av kroppen.
För vem är man nog att erkänna
att det faktiskt kan blåsa kallt genom dina vener ibland också.

Jag var så nära på att skrika, slå och låta tårarna falla likt spöregn på mina kinder,
för där stod du framför mig - med allt jag ville vara en del av
och just precis det livet jag vill leva, men det var som om någon ville testa mig på hur riktigt det var. 
Ett krokben för att se om jag vill resa mig vid dig igen.

Det är nästan som ett eko över den tomheten du släpper likt bomber när du går
och jag vet inte om jag ska ligga kvar på min plats i sängen,
eller i smyg rulla över och ta din. Jag vet inte om jag ska gå upp eller stanna kvar.
 Jag hör dina avlägsna andetag,
jag känner ditt hjärta men jag minns bara dina fotsteg härifrån.

En bitande känsla som gör mig orolig, förvirrad och stänger ner mig.
Någonstans är jag rädd för att det finns inget som styrker att du någonsin kommer tillbaka igen,
samtidigt som jag är så glad över att du har varit här fler gånger än man kan räkna till.

jag har låtit dig lämnar dina avtryck inuti mig och nu har du stämplat ditt namn tvärs över hela min kropp.
Att veta att jag är din kan vara den bästa och vackraste tanken jag tänkt på väldigt länge.
Att veta att vi är varandras ger mig rysningar och
jag önskar att du kunde se vad jag känner när jag tittar på dig.