LAJSEIY

det knäcker i kroppen när jag rör på mig och det är inte benen, det är känslorna.
jag tror det är mitt psyke av fake betong som tagit mig hit, medan du inte rört på dig mycket alls.
och jag tror det min barriär som håller mig upp när stormstyrkorna slår in. 

(egentligen istället för att skriva av mig vill jag bara skrika
att jag fan inte är något offer,
inte något man tar upp och slänger iväg)


Men, din verklighet är så långt ifrån min. och allt vi gjort har du glömt bort.
eller låtsas du bara?

Men det var något med dig som gjort att jag gått genom eld och vatten, för en gång var det värt det
men kanske inte längre?

Det var sida vid sida vi gick, det som följer mig nu är en sida av en vägg och jag vet inte var du tagit vägen längre.
Och det verkar inte spela någon roll för dig?

Du har hjälpt mig med mycket men även förstört mig, du är hälften av mitt hjärta
och egentligen har jag ingen lust att bryta här. men ibland är det jävligt svårt att vara.

När man inte får något tillbaka.

och förreswten har du någonsin tänkt på att dropparna på din ruta
inte är något förbannat jävla höstregn, utan det är jag som gråter mitt hjärta i bitar,
utanför ditt fönster.

(ingen bryr sig om att fråga ens, ingen vet och jag behöver bara skriva av mig så no offence)