LAJSEIY

Ber om ursäkt för det här inlägget jag kommer skriva nu, och jag vill inte hänga ut någon.
så vi lämnar namnen utanför right?

Till att börja med vill jag bara säga att jag är så trött på Älta, så trött på allt folk som dagligen super sig fulla,knarkar, snackar skit.
vad får man ha för privatliv här? gör man något vet hela Älta det 2 minuter senare.
jag vill inte vara en del av det och försöker för det mesta hålla mig undan från allt folk här, men det är svårt
barndomsvänner som man tycker om och vill träffa ibland, i sånna här situationer gäller det att hitta sin fristad, där man känner sig lugn och trygg och kan slappna av.jag hittade min, och den fanns där i nästan ett år.
jag har aldrig varit så lycklig som då jag kände mig verkligen speciell och älskad fast jag kanske inte var det?
jag försökte göra allt i min makt för att hålla min fristad tillfredställd och lycklig, men det gick inte,jag har hört att jag är värd mycket och speciell och det finns ingen som jag från många personer men varför måste jag alltid bli sårad i slutändan? vad jag än gör så försöker jag att inte såra någon och vara den äkta personen jag är, ställa upp och alltid finnas tillgänglig vid behov eller annat, men det räcker inte?

Jag har hört att det är på mode att vara ironisk,falsk och otrogen, jag tänker inte sjunka så lågt.aldrig i hela mitt liv kommer jag att sjunka så lågt, men när jag hittar någon som jag så försvinner den lika fort.
Jag har EN fet svaghet som gör mig så mycket svagare men samtidigt starkare än andra,
det är att jag inte klarar av att vara ensam, då menar jag inte ensam hemma eller vara utan nån vän eller pojkvän, utan själva grejen att vara utan den som jag älskar. vad gör han/hon, vad tänker han/hon? Och jag menar, dom kan vara miljarder och man kan drunkna i folkmassor, men vad spelar det för roll så länge man känner sig ensam?
Jag är van att bli huggen i ryggen och borde inte bli så förvånad varje gång det händer, ändå slår det mig alltid lika hårt, fast den här gången var det så illa att jag inte ens visste om jag skulle skratta eller gråta, för var fanns någon för mig nu när det var min tur att behöva någon som ställde upp, en axel att gråta på eller bara någon som förstår utan att säga något eller ens att jag har behövt säga något.

Folk går bakom ryggen på sina vänner och knullar deras flickvänner/pojkvänner, dessutom är otrogna mot sina egna. och dom kan leva med sig själva? helt fucking unbelievable.

Jag är inte den tjejen som varit fjortis och betett mig illa, jag hade en två månaders perioder där jag festade hela tiden och sket i skolan, men sen kom den där personen som verkligen fick mig att inse att fan det är viktigt,
det är så viktigt och man får bara en chans i livet att vara den man är och fixa skolan,utbildningen allt, välja sina rätta vänner.
men den personen måste fixa sig själv och sitt liv, och det var väl det jag inte insåg i början att den personen visste så mycket och allt "den" sa var sant men "DEN" (förlåt blir så uppenbart annars) personen mådde så dåligt, och jag vill hjälpa, men jag kan inte för när jag blir sårad så säger jag ifrån, jag blir elak och spydig och skriker, sen andra sekunden är jag ledsen och hjälplös och så om igen.
Jag vet liksom inte i huvudtaget hur jag ska reagera.
jag ser ärren på din näthinna, syner som skurit sönder dig, jag ser.

Jag har inte lärt mig hur man sätter saker bakom sig och vad som bör prioriteras istället för det saker som automatiskt gör det. Och jag har inte lärt mig att skilja på rätt och fel, inte heller vad som ska älskas och vad man bör hata här i livet. Jag älskar fel och sitter med minnena i halsen, medan hatet hjälper blodet runt i kroppen och jag har glömt att det viktiga.

det är liksom som ett obehag som liksom flyttat in i kroppen för alltid,
som påpekar att kläderna sitter dåligt, att sminket ser risigt ut och att dina vänner ser dig som ett bihang. det är obehaget själv som byggt väggarna omkring mig,
som bäddat min säng och som viskar lögner rätt i örat på en tills man somnar.
det är även de som gör att jag inte kan ta mig upp på morgonen och inte heller lägga mig om nätterna. det som får mig att hata maten jag älskar att äta.
det gör inte så att man vill dö, men inte heller så att man riktigt orkar leva.

För vad jag gör man hur säger man och hur beter man sig när man älskar någon så mycket att man ger upp allt för den?

jag vet inte om du är ett knepigt tusenbitars pussel, eller ett grymt tungt projektarbete MEN jag står gärna ut med att känslor inte är det lättaste, för det är inte enkelt för mig heller.
för hur i fan ska jag hitta logiken i att det är du i slowmotion, det är du i full speed,
det är du i mina drömmar och det är du i varenda sekund av min verklighet.
allt annat skulle bli till värdelöst skräp, om
jag bara fick ha dig här, i natt, om jag bara fick ha dig här en liten stund.

jag är kär helt upp över öronen, galen i dig.
därför lastar jag tunga stenar på dina axlar, för att du inte ska kunna fly.
ihopp om att du ska se mig som en fantatiskt extraordinär människa med kvalifikationer
med rätt kriterier den som platsar hon du letat efter i ensamma stunder

tjejen som kan, vill och gör på rätt sätt
men mest av allt hoppas jag
att du kan tycka om mig även om jag inte lyckas
vara just henne.

Och nu kom jag in på helt andra saker än vad jag skulle skriva om egentligen, allt är helt fucked i mitt huvudet, allt snurrar runt och det är inte lätt för mig att jobba,tänka, vara en bra dotter vän och allt annat vad jag nu är samtidigt. utan att folk avbryter mig så jag får börja om, ge mig luftrum människor, ni kväver mig.
 (Andas in, andas ut. Inhalera, exhalera.)
det är som en atmosfär av kollisioner i mitt huvud.


Det var därför det är så sjukt när folk säger "du  kommer alltid ha en plats i mitt hjärta."
för både du och jag som läser det här vet att det egentligen bara handlar om vem som står ut längst. Både du och jag vet att det handlar om vem som är idioten och vem som står kvar och gråter. Både du och jag vet så väl att det handlar om vem som krossar och vem som bli krossad.

grejen är att jag är alltid den som gråter och blir krossad, för jag har inte hjärta till det andra.
Jag vet att det är rätt onödigt att skriva det här när jag ändå inte ens komma få fram ens pyttelite av allt det jag vill säga dig.Men när jag ser dig får jag liksom inte luft nog att säga allt, eller har jag kanske inte modet?
jag blir nog bara försummad.

men här om dagen la jag mig bredvid dig där du sov och viskade:
- var ska jag gömma mig om din famn är upptagen?

Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt, jag skulle kunna fortsätta hela natten.
men det är väl helt enkelt så att det är väl ALDRIG meningen att jag ska ligga precis på golvet när exakt alla spiller ut sina tekoppar med kokande vatten.


(DETTA INLÄGG ÄR IP-SPÄRRAT, DET MENAS MED ATT ALLA SER INTE DETTA INLÄGG, BARA EN DEL PERSONER SOM BEHÖVER SE DET)