LAJSEIY

med tanke på hur fort jag sprang ifrån dig så är  jag inte förvånad om hälften av mina drömmar föll av mina axlar den kvällen.

jag kryper djupare ner i sängen och täcket blir min skyddsmur.
här finns ingen som kan fråga mig om vem jag ska vara nu när jag är utan dig och snart vuxen.
här finns inga brev från försäkringskassan, inga oskrivna Cv:N, inga bilder på dig,
ingen som berättar om sina lyckligaste stunder, här finns ingenting som kan göra mig obekväm.

men med tanke på hur fort jag sprang ifrån dig och hur mycket jag än hävdar att jag raderade bort dig men sparade några minnesbitar i min inkorg, så vet jag att det här kommer komma ikapp mig när som helst.

när täcket plötsligt rycks bort så flyger allting över mig, om hur du var det enda rätta i allt jag någonsin åstakommit, om hur våran sommar hade varit, obetalda räkningar, jag kan höra ditt skratt, frånvaron från skolan ekar, och jag orkar inte andas längre.

kan du inte stanna en stund till?
för vi har fler gränser att lämna våra fotsteg vid, fler stränder att fördriva timmar liggandes i sanden och alldeles för många nätter kvar att döpa till "våra".

jag är den där som alltid stått pall,
som aldrig ändrat ansiktsuttryck,
som aldrig rört sig för andra men du har uträttat under och satt hela min värld i gungning.

jag är den som alltid haft något att säga tillbaka,
den som knäckt dig på 2 sekunder, den som sedan gått iväg helt oberörd,
men här står jag, helt stilla, som limmad i marken, utan ett enda ord,  utan en tanke på att gå,
utan några som helst knivar i händerna eller rakblad under tungan.