något jag ej kan sätta ord på
Jag har inte lärt mig hur man sätter saker bakom sig och vad som bör prioriteras istället för det saker som automatiskt gör det.
Och jag har inte lärt mig att skilja på rätt och fel, inte heller vad som ska älskas och vad man bör hata här i livet. Jag älskar fel och sitter med minnena i halsen, medan hatet hjälper blodet runt i kroppen och jag har glömt allt det viktiga.
Det är mer än tusen gånger jag vaknat ur en mardröm och önskat att du ska vänta med din famn redo för att ta bort allt det onda. Och det är mer än tusen gånger jag slitit tag i dina händer för att be dig lyssna, be dig stanna och lägga dina läppar mot min panna. ”Det är okej, älskling. Jag är här för dig” Men dina trasiga skor har tagit dig på större äventyr än vad vi någonsin kommer att ha tillsammans, därför hatar jag när du ler…
Det är därför dina skrattgropar inte gör någon större skillnad. Därför jag inte tycker du är speciellt charmig när du svajar till och nästa välter ut hela ölen. Det var väl vackert tills du lämnade mig i solen, och jag brändes.
Ett bränt barn skyr elden, och nu flyr jag allt jag en gång och för alltid så djupt kommer älska.
Jag tappar en bit av mina känslor för varje dag.
Tappar lusten och viljan. Jag har redan gått den här vägen miljoner och åter miljoner gånger, fram och tillbaka. Ingenting här tycks locka mig.
Min hjärna är i takt med den jag var när jag var fyra år, och jag sitter fortfarande på sängkanten, livrädd för monstrena under sängen och ropar på mamma.
Skillnanden är bara att jag är nitton och monstrena har flytta sig från under sängen till upp i huvudet.
Alla andras lycka är så mycke viktigare för mig än min egen, men som alltid kommer som en käftsmäll är att dem tänker inte på min lycka eller mitt välmående, jag ska sluta göra allt för alla andra.
eller ska man stå ut? härda och låta folk veta att kommer dom ens i närheten så är det ta mig fan så pass mycket närmare än dom någonsin borde vara. leva i celibat och veta att den enda som egentligen kan såra en, är en själv
någonstans under 4 sekunder måste du berätta om måttet på din armlängd, så jag vet att det alltid finns plats nog i din famn. tala snabbt utan pauser för luft, för att det inte finns något annat du vill än att ha min uppmärksamhet.
Och jag har inte lärt mig att skilja på rätt och fel, inte heller vad som ska älskas och vad man bör hata här i livet. Jag älskar fel och sitter med minnena i halsen, medan hatet hjälper blodet runt i kroppen och jag har glömt allt det viktiga.
Det är mer än tusen gånger jag vaknat ur en mardröm och önskat att du ska vänta med din famn redo för att ta bort allt det onda. Och det är mer än tusen gånger jag slitit tag i dina händer för att be dig lyssna, be dig stanna och lägga dina läppar mot min panna. ”Det är okej, älskling. Jag är här för dig” Men dina trasiga skor har tagit dig på större äventyr än vad vi någonsin kommer att ha tillsammans, därför hatar jag när du ler…
Det är därför dina skrattgropar inte gör någon större skillnad. Därför jag inte tycker du är speciellt charmig när du svajar till och nästa välter ut hela ölen. Det var väl vackert tills du lämnade mig i solen, och jag brändes.
Ett bränt barn skyr elden, och nu flyr jag allt jag en gång och för alltid så djupt kommer älska.
Jag tappar en bit av mina känslor för varje dag.
Tappar lusten och viljan. Jag har redan gått den här vägen miljoner och åter miljoner gånger, fram och tillbaka. Ingenting här tycks locka mig.
Min hjärna är i takt med den jag var när jag var fyra år, och jag sitter fortfarande på sängkanten, livrädd för monstrena under sängen och ropar på mamma.
Skillnanden är bara att jag är nitton och monstrena har flytta sig från under sängen till upp i huvudet.
Alla andras lycka är så mycke viktigare för mig än min egen, men som alltid kommer som en käftsmäll är att dem tänker inte på min lycka eller mitt välmående, jag ska sluta göra allt för alla andra.
eller ska man stå ut? härda och låta folk veta att kommer dom ens i närheten så är det ta mig fan så pass mycket närmare än dom någonsin borde vara. leva i celibat och veta att den enda som egentligen kan såra en, är en själv
någonstans under 4 sekunder måste du berätta om måttet på din armlängd, så jag vet att det alltid finns plats nog i din famn. tala snabbt utan pauser för luft, för att det inte finns något annat du vill än att ha min uppmärksamhet.
Kommentarer
Trackback
